Stipendiat 2014: Gunnel Flinta

Gunnel Flinta blev vinnaren av stipendiet Berättarkraft 2014. Gunnel var en av finalisterna med berättelser på det givna temat Hemligheter och lögner. Det här är Gunnel Flintas egen berättelse om hur hon upplevde tävlingen och sin stipendieresa.

För det första är jag väldigt förvånad över att jag vann stipendiet, men absolut jätteglad och stolt. Jag hade allvarligt beslutat mej för att inte söka detta år. Hösten -13 var mycket stressig och mina ögon stod bildlikt talat i kors. Jag fick ett mail från en kompis just före jul, där hon berättade att ansökningstiden var förlängd, så mellan jul och nyår tog jag mej i kragen och skickade in mitt bidrag.

Att krama ur det gottaste
Jag har ju haft förmånen att krama ut det ”gottaste” ur denna tävling. Två givande helger på Medlefors har betytt mycket för mej. Till exempel mitt första berättarförsök, med Love Ersare som åhörare. Jag var absolut ett äkta BLÅBÄR!! Jag for fram över scenen som ett jehu och svängde armar och ben. Jag ser honom framför mej än idag. Jag fick stränga order om att stå helt stilla! Han skrattar säkert än idag åt min vilda framfart! Det gör i alla fall jag! Nu i år var den bästa kursen (har varit med tidigare i tävlingen), dels för att alla bidrog med frågor, glada tillrop, råd och framför allt konstruktiv kritik, dels blev det ju behövlig repetition för min del.

Inget av åren jag tidigare varit med har det blivit övningsträff innan tävlingen. Svårt att samla alla naturligtvis, men något jag väldigt gärna skulle ha velat ha. Jag fungerar väl lite annorlunda. Jag anmäler mej till en berättartävling där man ska stå ensam på en scen och berätta något man själv hittat på, inför en publik med okända människor, MEN blir väldigt osäker och generad att berätta samma historia i en liten grupp med vänner. Jag övade framför spegeln med tidtagaruret. Den enda bollplank jag har idag är min syster. Först får hon läsa berättelsen och sedan övar jag mej i hennes kök. Jag har alltså bytt ut spegeln, men hon kan inte ge mej den konstruktiva kritik jag suktar efter. Enligt henne är allting jättebra. Det är ju trevligt att höra men inte riktigt sant.

Berättarframträdanden
Jag har inte marknadsfört mej själv men har blivit inbjuden att berätta vid sex tillfällen och två gånger spontant tillfrågad.

Till de två byarrangemangen i min hemby, gjorde jag en och en halv specialskriven berättelse. Jag kontaktade min äldste bror och vi resonerade oss fram till ett fiktivt boställe för min påhittade man, för att det skulle kunna vara lite trovärdigt. Jag vävde in platser och personer som funnits i trakterna och gjorde en synopsis för min huvudperson, Levi. Första berättelsen presenterade denne mans liv i trakten av min hemby. Vid det andra tillfället blev det kortare om honom som person, denna gång med tyngdpunkt på alla hans äventyr med sina hästar.

Min tanke var att bygga på Levi många fler historier. Jag vet inte just nu om jag har målat in mej i ett hörn eller om det kommer att funka. I min synopsis är Levi en läsande och skrivande enstöring och jag antyder att man hittat diktsamlingar i hans hem, som han möjligtvis skrivit och gett ut under pseudonym. Dom två berättelserna har jag avslutat med att läsa dikter som jag avsiktligt skrivit med gammalmodig svenska och med nödrim här och där. Jag får väl se hur långlivad min idé om Levi blir. Den 14 november var jag på berättarcafé i Burträsk och där funkade berättelsen utmärkt. Jag uteslöt alla namn och platser som inte sa Burträskborna någonting.

Jag fick en mycket positiv recension i Norran av mitt besök i Burträsk som jag är väldigt glad över. Det beröm man får av dem man inte känner stärker en allra mest. Ett par kom fram och berättade att dom både skrattat och gråtit av min berättelse om Levi. Paret ville även bjuda in mej att berätta vid ett årsmöte. Kul!

Ambulans vid scenen
Man råkar ju ut för smärre katastrofer ibland också. Vid ett tillfälle, en marknad, var det tjo och tjim, allehanda aktiviteter och barnskrik runt om kring och jag hade en cowboy till häst mellan mej och publiken ibland. Publikkontakten var mycket svår att uppehålla. Det framträdandet kändes misslyckat. Vid två tillfällen har ambulans rullat in vid scenen just när jag berättat klart. När den uteblev vid mitt tredje framträdande tog jag det som ett tecken att jag nog kunde fortsätta att berätta i alla fall.

Någonting jag ofta undrar över är: Hur många gånger kan man berätta samma historia?????? Om jag t.ex har gjort en sång känns det som att den kan sjungas otaliga gånger. Den tar tre minuter och är den riktigt bra kanske publiken kan sjunga med. Men en berättelse tar mycket mer tid i anspråk och kräver mer publikkontakt.

Stipendieresan
Resan till Edinburgh var mycket givande!!!!!!!!!!!!!! Min rädsla för att flyga har reducerats markant. Det fanns inget annat att göra än att bita ihop och åka med. Varenda gång jag började titta mej oroligt omkring i kabinen, hördes Lillemors lugnande röst och då var det bara att fortsätta läsandet och framför allt inte titta ut genom fönstret. Det gick riktigt bra, inga hysteriska utbrott.

Jag blev förvånad att det inte var fler besökare på festivalen. Salen vi höll till i rymde ca 90 personer och det var aldrig riktigt fullsatt. Det var ett sant nöje att få lyssna till alla berättarna. (Utom en kväll när jag var jättetrött och en dam berättade om valar. Hon lyckades inte fånga mitt intresse.) Dom allra flesta berättade gamla historier och kunde härleda dem till personer och platser. Och hade framför allt själva hört berättelserna. Berättelser med godheten som segrar över det onda och med sens moral. Att kunna just härleda berättelserna var väldigt viktigt för dem.

Berättelser från min samtid
Jag har inga sådana gamla sagor i min kappsäck. Jag växte upp framför en TV! De berättelser jag hittills har knåpat ihop är ingenting sådant, utan berättelser utspelade under min samtid (och lite före det), med yttepytte små tvivelaktigheter för åhörarna. Det jag har diktat ihop har jag istället försökt att låta verkligt trovärdigt.

Den som inspirerade mej mest var Stina Fagertun från Norge. Hon hade ett sätt att berätta på som jag gillade väldigt mycket. Hon hade även själv skrivit flera berättelser i sagoform med jättar och människor som blivit förvandlade till djur o.s.v. Det blir något jag vill försöka mej på. Att ta ut svängarna ordentligt, ta överraskande turer och framför allt inte berätta i jag-form.

Inspirerad och nyfiken ska jag faktiskt åka till Staaan nu på lördag den 6 dec, till invigningen och berättarcafé för att lyssna och ta kontakt med berättarföreningen.

Detta blev ett sammelsurium (svammelsurium????) av det jag gjort och reflekterat över sedan jag vann Berättarkraftstipendiet.

Avslutar med ett stort TACK till berörda, för kursdagar på Medlefors och resan till Edinburgh. TACK!

Gunnel Flinta